Jag eller dom

Hjälpa en annan och själpa sig själv. Vari ligger glorian i det? Jag vet inte.
Sällskapsspel är himla kul. Men det ska gå bra. För alla spelare. Mest vill jag vinna förstås men det dåliga samvetet gnager mig när jag inte påpekar en motspelares fördel som denne ännu inte upptäckt.

- Det finns ju inga ord på z! utropade F när vi spelade Alfapet
- Zebra! sa jag och tyckte jag var schysst.
Varpå han håvar in 30 poäng och vinner rubbet.

Ticket to ride. Yatzy. Välj vilket som, när min/a motspelare hamnar i knipa så hjälper jag till. Och de håvar in poäng och vinst.

När jag istället håller inne med användbar information, då mår jag dåligt. Känner mig som en dålig vän.

Det är ju bara ett spel. Men ibland kan det bli jäkligt blodigt.

Problemet kvarstår. Välviljan i att hjälpa en motspelare och sumpa sig själv i ett egentligen betydelselöst sammanhang mot att stå ut med de egoistiska och förlägna känslornas dans längs hudens insida och vinna i detta egentligen betydelselösa sammanhang?

Är det jag eller du som är viktigast? Spelar det någon roll eller är det en enkel detalj i periferin?

A.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0