Ahli - me or You

Det här med ordning och reda. Det är så jäkla viktigt för själen. Tror jag. Jag blir tokig av att det är stökigt. Och jag blir tokig av att komma försent. Ändå har jag stökigast och är jämnt sen. Så det ska bli ändring på det tänkte jag. Man kan ju inte gå runt och oja sig över något som man faktiskt själv råder över. Så nu ska jag bara bli frisk från den här jäkla förkylningen-eller-vad-det-nu-är. Feberfrossa och rosselhosta. --> Back två dagar i skolan. Hej helgen! Nu blir det massa juridikstudier!
Städa.Planera.Plugga.
=)
A.

Det här med grupparbeten. Varför har man alltid en fråga eller en övning kvar som man måste hafsa igenom på en halv minut? Varför sitter man alltid och klurar så länge på första uppgiften. Stöter och blöter. Väger varje argument på guldvåg och tar sig tid att skriva ner svaret ordagrant. Sista frågan däremot, blir snabbt nerkrafsad och inte speciellt välgjord. Sen sitter man och hoppas på att frågan skall gå till konkurrerande grupp. Liten reflektion bara.

Det är övningar två gånger om i stort sett varje dag just nu. Det är väl därför jag aktualiserar grupparbetesproblem. Högt tempo och höga förväntningar och en mängd människor som brinner för att leva upp till dem. =)

A.

P.s Jag har en ambition om att skriva om mina juridikstudier i en separat blogg; djurstud.blogg.se D.s.

Usch, jag vet. Dåligdåligdålig uppdatering. Det har snurrat en massa andra jurist-relaterade grejer i huvudet så det har inte blivit så mycket annat tänk. Funderar iofs rätt mycket över hur det egentligen funkar när människor "finner" varann. Hur kommer det sig att vissa matchar perfekt från första stund, och vissa glömmer varann så fort de gått förbi. Det märks rätt tydligt nu när vi är 150 pers som är helt nya på en utbildning. Grupperade i en massa grupper i varierande storlek och olika syften. En del funkar man bra med och "söker efter" nästa gång man kommer till en föreläsning, andra nickar man mest åt och funderar om de kommer ihåg en. En del ser fruktansvärt vilsna och ensamma ut, andra hejar på halva klassen. Jag trivs rätt bra med att ha läst en del innan, ha varit ny på olika utbildningar, nationer och andra studentföreningar. Det gör att jag inte är rädd för att ta för mig, jag vet att de flesta blir jätteglada för att man tar kontakt, känner igen dem och kommer ihåg någonting de berättat innan. Men innan kunde jag tycka att jag inte var "värd" att ta upp deras tid, att de säkert mest tyckte jag var needy och jobbig. Att de var bättre människor som indirekt styrde mitt liv. Så knasigt när man tänker på det i efterhand, men så verkligt just då.
 Imorrn är första dagen i lilla-lilla gruppen (bara 30-40 pers...), ska bli spännande att ha lite klassrumslektion med möjlighet till diskussion till skillnad från föreläsningarna vi har haft hittills.
A.

Kommer man någonsin från tentaångesten? Eller inlämningsångesten? Lär man sig någonsin att lägga upp en rimlig tidsplan och sedan hålla den? En kursare skickade sin uppsats till mig idag, färdigskriven. Inlämningen är på tisdag. Hur lyckas man med det?
Nåja, det positiva i det hela är ju att det uppenbarligen går att inte stressa sista dagarna. För vissa.

A.

Juristprogrammet. ANTAGEN!

"Dette sterke ropet kommer fra Mads Gilbert, den norske legen som hjelper til ved et sykehus i Gaza: De bombet det sentrale grønnsaksmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadde, 20 drept, alt kom hit till Shifa. Hades! Vi vasser i død, blod og amputater. Masse barn. Gravid kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig. Nå hører vi tanks. Fortell videre, send videre, rop det videre. Alt. GJØR NOE! GJØR MER! Vi lever i historieboka nå, alle!
Mads G"

Unni Drougge frågar sig vad vi ska göra. Jag med.
Det låter dumt, som om jag tycker att det inte spelar någon roll. Som att jag suckar och tänker att jaja, det är väl inte så mycket att göra åt saken.
Så är det inte. Jag undrar på riktigt vad jag och du kan göra för att förändra. Vi här nere på marken. Just nu. Vad kan vi göra?

Tänker så det knakar.

A.

Det är så konstigt egentligen, att så fort jag kommer till storstan blir jag en typisk anonym, arogant storstadsmänniska. Kontrasten var enorm igår när jag kom tillbaka från landet. Så fort jag gick av regionsbussen och över torget till stadsbussen märkte jag av det. Hur jag stressade fram. Gick snabbt, blicken fastnaglad i marken, käkarna spända. Suckade när en man gick mitt på trottoaren, betydligt långsammare än jag. På bussen, snabbt ögonkast upp mot busschauffören och ett knappt hörbart hej. Blev bemött på samma vis. Åkte tio minuter, suckade över tvärbromsningarna och de två högljudda kvinnorna bakom mig. Och det riktigt gnagde i mig.
Jämför med att studsa med lätta steg uppför gula bussens trappa, glatt hejhej! till chauffören och behagligt tillbakalutad i sätet under den 40 minuter långa resan. Satt en stund och funderade över ringsignalen som ringde ideligen, inte det minsta upprörd eller irriterad.
Men så fort jag kom av i stan så ökade hjärtslagen, jag kände mig liten och fullständigt främmande.
Vilken paradox. Fullständigt trygg och harmonisk ute på landet, ett ställe där jag egentligen inte känner någon riktigt utan där jag är gäst i fler än en bemärkelse.
Kaos och olustkänslor inför den stad som jag är uppväxt i - som jag stolt kallar hemma.
Jag kan inte sluta längta till nya, lilla staden dit jag flyttar snart. Är det det som spökar? Längtan till något nytt, annorlunda. Bara mitt. 
 
A.

Varför göra saker som jag egentligen inte vill? Sådant som jag vet gör mig illa. Eller åtminstone inte gör mig gott. Jag menar inte suck-vad-jobbigt-grejer som när lektionen är tråkig och lång eller när man måste uträtta bankärenden i julruschen. Jag menar fullständigt onödiga saker, som inte ger mig mer än en gnagande ångestkänsla. Som att slösurfa. Mest vill jag komma igång med mitt paper om brottsoffer. Poppisbloggarna hade inte ens något intressant att skriva idag. Ändå läser jag vidare. Och stygnen av ångest blir allt djupare. Och papert oskrivet.

Det är som med städningen. Jag mår dåligt när det är väldigt stökigt, och det är det oftast. Jag ogillar inte att städa, kan till och med tycka att det är lite mysigt att gå och plocka och fixa. Men jag gör det inte. Trots att jag hade mått bättre. (Om det ändå fanns konjunktivformer i svenskan...)

A. 

Hjälpa en annan och själpa sig själv. Vari ligger glorian i det? Jag vet inte.
Sällskapsspel är himla kul. Men det ska gå bra. För alla spelare. Mest vill jag vinna förstås men det dåliga samvetet gnager mig när jag inte påpekar en motspelares fördel som denne ännu inte upptäckt.

- Det finns ju inga ord på z! utropade F när vi spelade Alfapet
- Zebra! sa jag och tyckte jag var schysst.
Varpå han håvar in 30 poäng och vinner rubbet.

Ticket to ride. Yatzy. Välj vilket som, när min/a motspelare hamnar i knipa så hjälper jag till. Och de håvar in poäng och vinst.

När jag istället håller inne med användbar information, då mår jag dåligt. Känner mig som en dålig vän.

Det är ju bara ett spel. Men ibland kan det bli jäkligt blodigt.

Problemet kvarstår. Välviljan i att hjälpa en motspelare och sumpa sig själv i ett egentligen betydelselöst sammanhang mot att stå ut med de egoistiska och förlägna känslornas dans längs hudens insida och vinna i detta egentligen betydelselösa sammanhang?

Är det jag eller du som är viktigast? Spelar det någon roll eller är det en enkel detalj i periferin?

A.

Uppenbarligen är det pizzabagarnas stora dag idag. Men här blir det ingen pizza. Undrar var närmsta pizzeria ligger härute. Och om de ens har öppet.
Inte för att jag behöver köpa bekvämlighetsmat idag. Vi är sju stycken i blandade åldrar som tar hand om varandra. Och dessutom har jag ingen bakfylla att tala om. De goda champagneglasen igår till trots.

Nyårsdagen och ångest, med ett likamedtecken emellan, det är så jag ser det. Inte för att jag känner någon ångest eller har någon ångestfyll nyårsdag att referera till för den delen. Men någonstans ifrån kommer den där ångesttanken. Att man borde ha ångest idag. Varför det, undrar jag. Vem har ångest inför ett nytt och oskrivet blad, ett tabula rasa? En agorafobiker måhända. Kanske är det bara jag som ser den kopplingen. Nåväl, ut med det gamla och in med det nya heter det det ju. Ett helt nytt år att fylla med magiska och fantastiska upplevelser, vilken gåva!  Vem kunde ana?
 
2008 gav mig många små, viktiga uppevelser men min entusiasm idag strålar utöver 2009. Det kommer bli ett fantastiskt år!

A.