Ahli - me or You

Det är så konstigt egentligen, att så fort jag kommer till storstan blir jag en typisk anonym, arogant storstadsmänniska. Kontrasten var enorm igår när jag kom tillbaka från landet. Så fort jag gick av regionsbussen och över torget till stadsbussen märkte jag av det. Hur jag stressade fram. Gick snabbt, blicken fastnaglad i marken, käkarna spända. Suckade när en man gick mitt på trottoaren, betydligt långsammare än jag. På bussen, snabbt ögonkast upp mot busschauffören och ett knappt hörbart hej. Blev bemött på samma vis. Åkte tio minuter, suckade över tvärbromsningarna och de två högljudda kvinnorna bakom mig. Och det riktigt gnagde i mig.
Jämför med att studsa med lätta steg uppför gula bussens trappa, glatt hejhej! till chauffören och behagligt tillbakalutad i sätet under den 40 minuter långa resan. Satt en stund och funderade över ringsignalen som ringde ideligen, inte det minsta upprörd eller irriterad.
Men så fort jag kom av i stan så ökade hjärtslagen, jag kände mig liten och fullständigt främmande.
Vilken paradox. Fullständigt trygg och harmonisk ute på landet, ett ställe där jag egentligen inte känner någon riktigt utan där jag är gäst i fler än en bemärkelse.
Kaos och olustkänslor inför den stad som jag är uppväxt i - som jag stolt kallar hemma.
Jag kan inte sluta längta till nya, lilla staden dit jag flyttar snart. Är det det som spökar? Längtan till något nytt, annorlunda. Bara mitt. 
 
A.